Med andan i halsen anländer vi till Hornsbruksgatan 24 där vårat sällskap väntar i baren med ett lyckligt leende på läpparna. Det kan ha och göra med att vi just klivit in genom dörren, men jag misstänker att det snarare är drinken i hennes hand och den påtagliga lördagsstämningen i lokalen. Vi följer glatt hennes exempel och snart står även vi där med samma fåniga flin och en liten drink i våra händer. Malin har förmånen att känna kökschefen Joel Åhlin så vårat bord står snart klart trots den fullpackade lokalen.
Linje Tio beskriver sig själva som en kontinental-europeisk restaurang och bar. Döpt efter den spårvagnslinje som trafikerade sträckan Värtahamnen–Hornstull fram till 1967 är etablissemanget en självklar plats i det ”nya” Hornstull. Precis som SoFo har växt fram under de senaste tio åren så verkar en liknande utveckling vara i antågande häromkring.
Väl framme vid vårat bord välkomnas vi av vår servitör och får vi en utförlig beskrivning av kvällens specialrätter.
Till förrätt väljer vi att dela en Pequiño Selection (ett urval av kallskurna delikatesser), en Burrata e Fagoli (Färsk gräddfylld Mozzarella, råstekta haricots verts & olivolja) samt Chipirones y Chorizo (Bläckfisk och chorizo med färskost, vitlök & citron). Det kallskurna urvalet inkulderar blanda annat en Coppa Di Nostrano (Grisnacke från Italien) och en fantastisk Mangelica-skinka från Spanien. Mozarellan är grym, men min favorit är bläckfisken. Lagom mycket sting och fin brytning med den syrliga färskosten.
Till huvudrätt väljer vi en Especiál (kvällens specialrätt) och en entrecote. Kvällens är en långbakad spädgrissida med apelsin och balsamicoreduktion och friterad fläsksvål. Dessa serveras prydligt i en långpanna tillsammans med polenta. Grisen är gudomlig och den syrliga reduktionen bryter fetman på ett perfekt sätt. Polentan är angenämt len och inte så jolmig som annars är vanligt. Jag gissar att detta inte är snabbpolenta. Entrecôten kommer med tryffelcrème, parmesan, balsamico & rucola. Köttet är stekt till perfektion (om man gillar medium rare) och tryffelaromen sprider sig över hela bordet. Till detta dricker vi ett rödvin från Piemonte som är så gott att vi snabbt beställer en flaska till. Vi avslutar måltiden med espresso, grappa och en liten chokladtryffel.
Det känns som att Linje Tio har en tydlig riktning och vilja i allt de gör. Vi första anblick kan rätterna tyckas enkla, nästan simpla. Men häri ligger genialiteten. Det är inte riktigt så enkelt som det ser ut. Omsorgsfullt utvalda och säkerligen specialbeställda råvaror, långkok och teknisk säkerhet skvallrar om att Joel Åhlin och hans kockar lägger ner mycket tid och kärlek i sin matlagning. Hatten av.
Vi lämnar Linje Tio mätta, trötta och gastronomisk överkörda. Men det fåniga flinet vägrar lämna våra läppar.
