Då så! Har äntligen lyckats ta mig till Sveriges (?) mest hajpade burgarhak. Kön utanför vittnar om att flytten till Vasastan är obetydlig för Flippin’ Burgers omåttliga popularitet.
Personalen är ung, välkomnande och chosefri. En amerikansk diner-air vilar över den högljudda och sjudande lokalen. Jag sätter mig vid baren och frågar vilken burgare som är mest populär. ”Flippin. Vår signaturburgare.” blir svaret. Jag beställer sålunda denna med fries och en vanilla shake. Det tar inte mer än 10 minuter innan hela härligheten står framför mig.
En Flippin visar sig vara ”En klassisk dubbel cheeseburgare. Förstärkt med lite majonnäs, senap, ketchup och silverlök.”. Är den då fantastisk? Lever Flippin’ Burgers upp till hajpen? Ja och nej. Burgaren är utom tvivel en av de bästa burgare jag ätit. Saftig, bra köttsmak och ett fluffigt bröd. Har jag nån kritik är det att den kunde saltats lite till. Annars, perfekt. Friesen är gyllenbruna och knapriga och shaken god. Problemet är att när det kommer till kritan är en burgare bara just det; en burgare. Hur mycket man än sveper in det i americana.
Missförstå mig rätt; jag gillar Flippin’ Burgers. Jag tycker Jon Widegren och hans personal har gjort mycket för den rådande snabbmatstrenden och visat att hamburgare är nåt mer än de miljontals papier mache-smakande ursäkterna till burgare som serveras under gyllene bågar och kungakronor världen över.
Kudos Jon. Jag ser fram emot ditt nästa projekt.
